Bye bye prestationångest.

1 juli, 2018 2 av teambevreus

Ja, det är det jag hoppas kunna säga inom en inte allt för lång framtid. Jag har levt hand i hand med den sedan barnsben. Jag känner att jag är färdig med den, vill inte dras med den längre. Jag vill göra slut med min prestationsångest. Men hur tusan gör man det?

Jag är en klassisk ”duktig flicka” och kämpar med att släppa prestationskraven på mig själv varenda dag. Hade höga betyg från grund- och gymnasieskolan och pluggade extra på Komvux på kvällarna sista två åren under gymnasietiden OCH jobbade utöver det inom vården på helger och en och annan natt. Är uppväxt med mantran som ”second place is the first looser” och ”the winner takes it all”. När jag kom hem med ett bra resultat på ett prov var frågan alltid ”var det någon som hade bättre resultat än du”?

Ofta när jag berättar för någon att jag har prestationsångest så får jag till svar att ”det har jag med”. När man sen skrapar lite på ytan, så inser jag oftast att det mer handlar om ren nervositet. Och nervositet kan vara jättejobbigt – det kan ställa till det ordentligt om man är väldigt nervös. Och om man lider av prestationsångest så är man såklart också nervös och lite rädd. Men när man har prestationsångest så är det inte bara nervositet, det handlar om att man kopplar ihop sitt egenvärde med sina prestationer. Nervositeten och rädslan är bara ett symptom på den underliggande problematiken – själva prestationsångesten.

Prestationsångest är starkt kopplat till den egna självbilden. Det handlar om att man tänker att det jag presterar i livet är lika med mitt värde som människa. Det jag, liksom många andra, trott och blivit tillsagda är att det är att det är mina egna krav som är orsaken – vilket bara ökat min frustration och besvikelse på mig själv. Numer vet jag att prestationsångesten är min rädsla för att inte leva upp till andras förväntningar på vad jag ska åstadkomma – förväntningar som ibland inte ens finns. Men den rädslan dras jag med i princip i alla situationer där jag känner att jag måste lyckas – inte bara i hundsammanhang.

Jag har gjort alla klassiska försök att hantera ångesten; förberett mig till max, försökt tänka positivt och försökt ignorera den. Ingenting funkar. Jag har fått godhjärtade tips om att se tävlingar som något roligt och som träning. Jag har gått kurs i tävlingspsykologi och fått tips om att låtsas att jag är någon annan (en idol eller t ex Zlatan) och jobbat med neurolingvistisk programmering. Problemet är att även om alla de här tipsen är bra för en nervös människa – så är det bara lösningar som löser symptomen tillfälligt. De tar inte tag i grundproblematiken.

Innan jag startade Lykka i lydnad var hon så oerhört förberedd och grundtränad att det nästan inte kunde gå fel. Och vi klarade både klass 1 och klass 2 på första försöket med klassvinst. Men jag kämpade med prestationångesten inför båda starterna. Alla förberedelser och all träning jag lagt ner hjälpte inte ett dugg – för jag kände mig inte tillräckligt bra ändå. Och det är ju det – jag har försökt bygga en känsla av säkerhet genom att träna tills jag och min hund i princip kan utföra momentet i sömnen. Det fungerar inte för att få bort prestationsångesten – det vet jag nu.

Jag har också fått rådet att försöka tänka positivt och det har jag då också gjort. ”Vi kan det här”. ”Det är bara träning – det gör inget om det inte går bra”. ”Min hund är ändå bäst – vi är ändå vinnare”. Jag har försökt sätta lappar på kylskåpet med våra mål och peppiga ord  – också enligt instruktioner från välmenande människor. Men jag har förstått och lärt mig att det inte går övertala mig själv på det viset. För man kan hålla på och säga positiva saker om sig själv och ändå känna tvärtemot vad man håller på och säger.

Nu har jag kommit till en punkt där jag tränar och har fantastiskt kul med mina hundar – men där jag avstår att tävla för att jag tycker prestationsångesten är för jobbig. Och så har det varit ett tag nu.Nu flyr jag från situationen – vilket ju innebär att jag kommer stanna upp och sluta utvecklas vidare. Det har alltså gått så långt att prestationsångesten hindrar mig från att göra sånt jag vill och tycker är roligt.

Jag tänker inte acceptera att det är så här det är. Det är dags att ta tag i det – efter snart åtminstone 30 år.

Carolina Klüft uttrycker det så himla väl:

Jag insåg att mitt värde som människa inte får bli beroende av mina prestationer. Vad jag gör är skilt från det jag är.

Det är ju dit hän jag vill komma – men det handlar om så mycket mer än att bara säga och medvetet tänka det. Hur når jag dit hän att jag verkligen kan känna det? Jag har ingen aning om hur jag ska nå dit– men jag tänker försöka börja göra resan. Om den och om mycket annat tänkte jag skriva om på de här på sidorna.